Jag har verkligen haft fullt upp senaste dagarna sedan jag senast bloggade! Som ni förstår så överlevde jag vistelsen i Sepilok, och jag har även överlevt att gå upp och ned för Sydostasiens högsta berg och sedan flugit hela natten till idag så nu befinner jag mig i Coron på Filippinerna!
Historien Om Den Långa Vandringen Uppför Berget tänkte jag vänta med tills nästa inlägg, och istället börja med orangutangerna idag.
Internet är superdåligt här också trots att jag har tagit till mig till det caféet som tydligen ska ha bäst internet i stan. Eller stad är det kanske inte förresten, mer by med en massa små nästan sönderfallande hus som det ligger dykcenter, små affärer, restauranger och guesthouses i.
Orangutang centret var som typ järvzoo. En trägång som man gick runt på, fast i djungeln. Sen kom man fram till en liten platform där de matade aporna klockan 10 och 15 varje dag. Eftersom detta händer varje dag så vet aporna om det, och även att det kommer dit en massa folk som tittar på dom. Så innan själva matningen började så rasslade det till i ett träd precis ovanför där alla stod och ner klättrar en liten apa! Han fick runt på taket och sen klättrade han ner och gick precis framför alla i publiken längst gången och sen iväg längst bron innan den försvann in i djungeln igen. Lite läskigt, men häftigt att se den på så nära håll! Efter att jag kom tillbaka så pratade jag med några som också varit där, och då hade en apa tagit en telefon av en närgången person som försökte visa sig häftig. Sen hade orangutangen sprungit upp i ett träd och kastat ner telefonen på marken efter att ha kommit fram till att den inte var någonting att ha.
När det var dax att mata så var den en man som gick upp till plattformen i djungeln med en stor korg full med frukt som han välte ut, då var det fritt fram för aporna att ta för sig! Man märkte direkt att när han började gå med frukten ut mot plattformen så började det ruska till i en massa träd runt omkring. Det hade ju suttit en massa orangutanger runt oss hela tiden, men dom är så högt upp i träden och sitter där det är som tätast så det är omöjligt att se dom om dom inte rör sig.
Här är en liten video så nu får se hur häftigt dom rör sig! Så himla smidiga alltså.
Jag kom dit ganska tidigt så jag fick en bra plats längst fram tillsammans med en söt japansk familj. Det är rätt mycket folk där och typ 3 minuter innan matningen ska börja så kommer det en busslast med människor gående upp längst gången och alla ser exakt likadana ut. Det var män och kvinnor i 60-70-års åldern med funktionella byxor i ljus färg som man kan ta av halva benen på om det skulle behövas och med många praktiska fickor. Långärmade linneskjortor för att skydda sig mot solen och naturen, men samtidigt vara skönt och luftigt. Och såklart en safarihatt i tyg med ett snöre som hänger ner runt halsen så att man lätt kan ta av sig hatten och hänga den på ryggen ifall det skulle behövas.
Och självklart var dom svenskar... Tjattrade som sjutton gjorde dom också även fast det stod skyltar överallt att man skulle vara tyst. Två tanter bakom mig stod och klagade på att den japanska mannen som stod framför mig hade för stor kamera så att de inte kunde se så bra. Rent spontant så tycker jag att om man kommer 3 minuter innan, och alla andra har varit där i 30 minuter redan, så ska man nog inte klaga så mycket på att det är folk framför en.
Den första kvarten så kom iallafall dom två aporna som är på bilden och filmen ovan. De var ganska små och gick fram till frukten och proppade in så mycket dom kunde i munnen och sen gick dom upp i trädtopparna igen. Så efter 20 minuter när det inte var någon mer action så gick många, däribland de funktionsklädda svenskarna. Men det skulle dom inte ha gjort, för vi som var kvar fick oss en liten egen show!
Vi märker hur en av lianerna börjar röra sig väldigt mycket och efter ett tag kommer den här bjässen klättrande! Så himla stor jämfört med de andra småplupparna. Hen stoppade först in lite småfrukt i munnen och tog sedan den största bananklasen i ena foten och svingade sig upp på lianen igen. Nästa film fick jag med när den försvinner iväg igen med sin frukost.
Efter att jag hade tittat klart på orangutangerna så gick jag tillbaka till resorten och hämtade min väska, checkade ut och sen tog mig till busshållplatsen för att åka tillbaka till Kota Kinabalu. När jag var på resorten så såg jag dottern till den psykotiska pappan, som tillslut hade följt med i ambulansen dagen innan. Hon verkade må bra iallafall och det såg ut som om dom också höll på att ta sitt pick och pack och åka därifrån.
Bussresan hem gick bra också, jag tog en åksjuketablett och slocknade som vanligt rätt snabbt och sov sen till och från hela vägen tillbaka också vilket jag kände att jag kunde behöva eftersom jag dagen därpå skulle upp i ottan och börja bestiga ett berg!! Men mer om det äventyret nästa inlägg! Nu ska jag gå och se efter hur det går till om man vill ta dykarcertifikat här (bli inte för orolig nu mamma, alla människor verkar dyka här)
Puss puss!
Matilda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar