Mount Kinabalu!

Nu är jag i Puerto Princesa och ska flyga vidare till Cebu om några timmar. Det är bra internet här så jag har hunnit kolla ifatt 3 avsnitt av The Bachelor! Som jag hade längtat efter det verkligen!!

Men nu till en av de häftigaste reseäventyren jag varit med om - bestigningen av Mount Kinabalu! När jag kom till Kota Kinabalu så hade jag redan bestämt mig för att jag skulle ta mig upp för berget. Folk jag pratat med sa att det var jättehäftigt och att man inte alls behövde några fancy bergbestigar-grejer som typ vandrarkängor, pannlampa och vandringsstav för att klara sig upp till toppen. Så jag började leta efter någonstans där jag kunde boka in mig på en tur, för det var nämligen inte bara att åka dit och börja klättra. Så när jag skulle växla pengar så råkar jag gå förbi ett ställe där de har Promotion price! Typ 2000 kronor istället för den annars minimikostnaden på ca 2800, så självklart gick jag in och bokade direkt! Det var inte förrän två dagar senare, så det var där emellan som jag hann med att åka och kolla på orangutanger med!

Berget i hela sin ståtlighet! När jag kom till Timpohon gate, ca 1500 m.ö.h, där klättringen började så blev jag tilldelad min alldeles egna guide. Han skulle följa alla mina rörelser upp och ned för berget. Det var en kille som var jättebra på engelska och som endast var 24 år gammal och hade redan jobbat som guide i 6 år. Han sa att under högsäsongen så kunde han bestiga berget upp till tre gånger i veckan! 

Såhär såg den första delen av klättringen ut ungefär. Trappor varvat med stenar som man gick uppför på. Det var lite små stugor längst vägen vid varje kilometers gång ungefär. Totalt första dagen var det 6 kilometer upp till stugan som låg på ca 3000 m.ö.h. där man var tvungen att övernatta för att sedan ta sig upp till toppen morgonen därpå.

Ovanför molnen och snart uppe vid stugan! Sista biten frågade jag som jag bekant alltid gör när jag klättrar i berg "Var är huset?????". Så här 17 år efter att min bergsstigarkarriär började så var jag dock lite mer disciplinerad och lite mindre tjatig än vad jag var när jag var 10 år och stackars Ingemar och Madde var tvungna att lyssna på mitt tjat om var det eländiga huset var.

Äntligen uppe på första etappen! Jag var faktiskt snabbast av alla upp den där dagen, det kunde ni inte tro om mig va! Kanske har att göra med att jag var så otålig att ta mig upp till det där huset... Jag var iallafall uppe vid stugan på ca 3,5 timmar, medan de som var näst snabbast gick på ca 4 timmar. Totalt tror jag att det var ca 80 personer som gick upp den dagen. Dom låter bara ca 140 personer gå upp varje dag för att de ska kunna hålla koll på alla. Förra året som var maxgränsen typ 200 personer, men i juli 2015 så var det en jordbävning och 18 personer dog uppe på berget pga av fallande stenar. Så efter det har den sista biten upp till toppen gjorts om och antalet personer som får vara där samtidigt är minskat.

Allting som finns upp på berget och i stugan är transporterat dit av människor, alltså människor som går uppför berget med allting! När vi gick upp och ner så mötte vi såna som bara jobbade med att transporterade saker upp och ner för berget. Så typ madradder, byggmateral, mat, köksutrustning är uppburet av dessa stackare! Min guide sa att de gick betalt per vända, så vissa kunde gå två gånger per dag. Betalningen var ca 200 kronor per gång, vilket tydligen resulterade i en månadslön var väldigt mycket i Malaysia...

Jag var framme vid stugan ungefär klockan 13, sen var det middag klockan halv 5 och därefter var det sovdax för att sedan gå upp klockan 2 på morgonen för att äta frukost innan klättringen mot toppen och soluppgången började! Jag sov inte mycket den natten kan jag säga alltså... Högst 3 timmars sömn hade jag i kroppen när det var dax för eldprovet! Den sista biten upp var ca 3 kilometer och vi började stigningen så tidigt för att alla som gick i snigelfarten 1 kilometer i  timmen skulle hinna komma upp till klockan 6 för att se soluppgången. 

Då jag som bekant är en liten otålig bergsget så pinnade jag på även den här gången och lyckades komma upp till toppen ungefär klockan 5! Rätt stolt bergsget 4095,2 meter över havet!

Det var två killar som var kanske 10 minuter före mig upp, men vi tre fick sitta där uppe i kylan och vänta ett bra tag innan nästa person gjorde oss sällskap. Eftersom jag var så snabb så betydde det också att vi var tvungna att vänta ett tag på att solen skulle komma upp, och även att det skulle börja bli varmt. Det var ca 7 grader där uppe när vi kom upp, och min guide tyckte synd om mig för att jag inte hade någon halsduk eller vantar, så jag fick låna hans.

Det ångrade han dock när han började frysa en massa och klättrade in mellan några stenar för att söka skydd!

Selfie när solen äntligen började stiga upp! Fick äntligen användning av min selfiestick som jag tog med mig, och det är jag glad att jag gjorde för det är himla kul och praktiskt faktiskt när man är ensamresenär som jag!

Panorama!

Något suddig selfie med min lilla guide! Även fast jag sa att även en snigel hade kunnat hinna upp till toppen till soluppgången så var det faktiskt förvånansvärt många som inte klarade det. Jag som trodde att jag var normalbegåvad i min fysik kanske är lite mer av en atlet än vad jag trodde.

Så värt att gå upp klockan 2 för att se detta verkligen.

Den här delen av berget ser ut som ett huvud med öppen mun!

WOWOWOWOWOWO! Cool selfiestick video!

Mycket häftiga toppar runtomkring och väldigt bra fotoljus!

Här var repet som hjälpte oss att komma upp sista kilometern, som var i bakgrunden på min lilla video innan också. Det var bra att man inte såg så mycket när man gick upp eftersom att det var kolsvart, för hade jag sett så hade det nog sett väldigt läskigt och brant ut!

Det var nästan svårare att gå ner än att gå upp faktiskt för man var tvungen att ha koll på var man satte ner fötterna mer. Såklart så vrickade jag till foten lite igen, som jag alltid gör när jag är ute och reser. Först när det hände och jag hörde det välkända knaket i fotleden så såg jag framför mig hur alla park rangers kommer uppspringande och bär mig till helikopterplattan och hur jag sedan får helikoptertransport nedför berget. Som tur var blev det inte så, utan min guide hade ett bandage i väskan som jag snurrade stenhårt runt foten på en gång, andades lugnt och sansat i någon minut och sen började vi gå igen. Det blev dock lite mer avancerat då jag inte kunde böja så mycket på foten, men det gick iallafall!

Efterlämningarna efter jordbävningen. Den skedde klockan 7 på morgonen, alltså just den tiden när folk har varit uppe och kollat på soluppgången och sen är påväg ner igen. Det var även exakt den tiden jag gick förbi här... Lite läskigt! Det vita på berget där uppe är en bit av berget som lossnade och kom farande ner på alla stackars bergsbestigare. De flesta som dog var från singapore, några av dem var barn och några guider omkom också.

Landskapet blev grönare ju längre ner man kom. Väldigt vackert!

Äntligen nere vid stugan igen! På grund av min fot så tog det sin lilla tid och vi var nere igen klockan 8 för att få i oss dagens andra frukost. Sedan klockan 9 började vi nedstigningen!

Stolt bergsget igen som nu ska ta sig ner de sista 6 kilometerna. En barnlek kan man tro efter att man gått samma sträcka uppför innan, men det tar mer på de små benen än vad man tror att gå nedför. Jag hängde med några andra människor i stugan och sen på nervägen också, för en av dem bodde i samma rum som mig på hostlet i Kota Kinabalu så jag hakade helt enkelt på dom lite när dom väl kom ifatt mig. Det var dom som var näst snabbats uppför berget efter mig, men upp till toppen hade dom inte en chans!!

Äntligen nere allihopa på svettiga och skakiga ben!!

Det är ett lopp som går varje år där man springer upp och ner för berget. Tyvärr kanske dom inte ska fortsätta med loppet pga jordbävningen. Synd, för annars hade jag lätt varit en utmanare för att ta mig upp och ner på under 3 timmar! (NOT)!

Jag blev inte så påverkad av höjden faktiskt, lite yr bara först när det började närma sig 4000 möh, men det gick över rätt snabbt. Det enda som hände var att hjärtat började slå typ dubbelt så snabbt som det borde för att skjutsa runt allt syre. Jag är nog född bergsklättrare trots allt! Nästa gång så kan jag följa med er till Schweiz så kan jag visa er vad jag går för nuförtiden!

Puss puss!

Matilda

Snabbuppdatering - Tao Expeditions

Nu har jag kommit tillbaka till civilisationen igen! Eller rättare sagt så kom jag tillbaka i måndags kväll kom jag tillbaka från expeditionen som gick mellan Coron Town och El Nido i Palawan. Efter det har jag dock haft att göra igen. Jobbigt liv jag lever just nu alltså! Klättrar upp för berg på Borneo, åker på båtexpeditioner i Filippinerna och kämpar med att hitta fungerande wifi i små strandbyar så att jag kan hålla er uppdaterade. 

Vi kan börja med en snabbuppdatering:

Efter att jag skrev förra blogginlägget så gick jag morgonen efter upp klockan 7, fixade det sista med min packning, åt frukost och gjorde sedan sällskap till piren med en kanadensisk tjej som heter Meg som bodde på samma ställe som jag och som skulle på samma båttur. Totalt var vi 15 personer på turen + 7 personer i besättningen. Egentligen skulle dom bara ha varit 14, men eftersom jag tillkom som en blixt från klar himmel så fick dom lilla mig på köpet också! De andra var dels tre stycken par från Amsterdam varav 2 par kände varandra sen innan, ett tyskt par där killen var pilot och som jag diskuterade flygolyckor med, och sedan 4 tjejer (inklusive mig) och en fransk rätt underlig, en rolig, man som var fridykare och harpunfiskare.

Dessa människor spenderade jag alltså 5 dagar och 4 nätter med. Hela dagarna åkte vi till olika öar eller snorklingsställen, hoppade i vattnet, simmade, solade och badade. Kvällarna stannade vi på stränder och öar där expeditionen hade byggt upp små bambuvindskydd som vi fick sova i. 

Dessa små sovöar skapade jobb åt folken i små byar som låg på öarna i närheten då de såg till att hålla våra sovplatser fina, förbereda vatten, färsk fisk och annat innan vi anlände. Förut försörjde sig de flesta på fiske, men det finns nästan ingen fisk kvar tack vare att de har använt dynamit för att fiska en massa, vilket har dödat både fiskarna och miljön under vattnet, så detta är ett bra sätt för dom att tjäna lite pengar på oss äventyrslystna turister! 

Jag och två av de andra tjejerna som var ensamma på turen! Hon till vänster är australiensare och hon till höger är kanadensaren som jag bodde med innan. Turen vi åkte på heter Tao Expeditions, som ni ser på våra tröjor. Tröjorna hade vi för att skydda oss mot plankton och maneter i vattnet som kunde brännas när vi snorklade.

När vi inte var i vattnet så låg vi och solade på däck, sov på bakre däck där det var skugga eller satt vid bordet och läste. Som ni förstår så var det helt underbart! Jag tror nästan att det är det bästa jag har gjort under alla mina resor. Eftersom jag älskar stränder och sol så var detta perfekt för mig! Att få se en massa stränder i detta paradis har nästan gjort mig lite ledsen att jag inte kommer att få se såna här stränder igenom någon annanstans, och verkligen inte någonstans där det inte är någon annan turist alls!!! Så så så så himla bra var det! 

Nu befinner jag mig i Port Barton, en liten strandby som ligger på fastlandet Palawan. Jag åkte hit efter att ha spenderat en natt i El Nido. Jag kände att jag inte riktigt kunde vara kvar där för det var så så mycket folk! Jag var ju van vid att komma till en strand och vara helt ensam, men här var det horder av turister och stranden var ingenting jämfört med vad jag sett tidigare samt att vi hade stannat på många av de ställen utanför El Nido dit alla åker på dagsturer. Natten i El Nido delade jag rum med den kanadensiska tjejen, vilket var bra för det var inte bara massor med tursister, det var dyrt att bo och svårt att hitta boende också! Vi bodde i världens minsta dubbelrum ca 15 minuter med tricycle från El Nido town och betalade typ 200 kronor. Det kanske inte låter så mycket, men det är det för att vara här och med tanke på den icke-existerande standarden. Så i tisdags satte vi oss båda på en varsin buss, hon till Puerto Princessa varifrån hon ska flyga hem till Kanada idag, och jag på en buss hit. På bussen träffade jag två av de holländska paren from båtturen, så sedan jag kom hit i tisdagseftermiddag så har jag hängt med dom hela tiden! Supertrevliga verkligen, så nu måste jag planera in en resa till Amsterdam och hälsa på dom.

Men jag förstår såklart att ni fortfarande vill höra om min bergsbestigning! Eftersom internet är så himla dåligt här och jag har en massa filmer och sånt som jag vill visa er därifrån så tänkte jag vänta med att skriva om det tills på fredag/lördag då jag befinner mig i Puerto Princessa. Där kommer jag att bo på ett riktigt hostel istället för i en liten hydda eller i en filippinsk familjs hus, som jag gör just nu, och förhoppningsvis har jag då tillräckligt bra internet så att det inte tar 20 minuter att ladda upp en ynka bild!

Båttur i Palawan

Det blev visst en liten ändring i min resplan (som iförsig knappt existerade från början...) Men det är såhär att jag ska åka ut på en båttur från Coron där jag är nu och till El Nido. Två danskar som jag har hängt med hela dagen som bor i samma rum som jag, de har åkt den här båtturen och säger att det är alldeles toppen! Fem dagar och fyra nätter åker man runt på havet och stannar på en massa häftiga ställen dit inga turister hittar och så sover man på öde öar! Rätt coolt alltså.

Men det innebär också att jag kommer att befinna mig i radioskugga i fem dagar ungefär. Så ni som så tappert väntar på min bergsklättrarhistoria får snällt vänta lite till!

Ses på nästa ö!!

Puss puss!
Matilda

Orangutanger i Sepilok

Jag har verkligen haft fullt upp senaste dagarna sedan jag senast bloggade! Som ni förstår så överlevde jag vistelsen i Sepilok, och jag har även överlevt att gå upp och ned för Sydostasiens högsta berg och sedan flugit hela natten till idag så nu befinner jag mig i Coron på Filippinerna! 

Historien Om Den Långa Vandringen Uppför Berget tänkte jag vänta med tills nästa inlägg, och istället börja med orangutangerna idag. 

Internet är superdåligt här också trots att jag har tagit till mig till det caféet som tydligen ska ha bäst internet i stan. Eller stad är det kanske inte förresten, mer by med en massa små nästan sönderfallande hus som det ligger dykcenter, små affärer, restauranger och guesthouses i.

Orangutang centret var som typ järvzoo. En trägång som man gick runt på, fast i djungeln. Sen kom man fram till en liten platform där de matade aporna klockan 10 och 15 varje dag. Eftersom detta händer varje dag så vet aporna om det, och även att det kommer dit en massa folk som tittar på dom. Så innan själva matningen började så rasslade det till i ett träd precis ovanför där alla stod och ner klättrar en liten apa! Han fick runt på taket och sen klättrade han ner och gick precis framför alla i publiken längst gången och sen iväg längst bron innan den försvann in i djungeln igen. Lite läskigt, men häftigt att se den på så nära håll! Efter att jag kom tillbaka så pratade jag med några som också varit där, och då hade en apa tagit en telefon av en närgången person som försökte visa sig häftig. Sen  hade orangutangen sprungit upp i ett träd och kastat ner telefonen på marken efter att ha kommit fram till att den inte var någonting att ha.

När det var dax att mata så var den en man som gick upp till plattformen i djungeln med en stor korg full med frukt som han välte ut, då var det fritt fram för aporna att ta för sig! Man märkte direkt att när han började gå med frukten ut mot plattformen så började det ruska till i en massa träd runt omkring. Det hade ju suttit en massa orangutanger runt oss hela tiden, men dom är så högt upp i träden och sitter där det är som tätast så det är omöjligt att se dom om dom inte rör sig. 

Här är en liten video så nu får se hur häftigt dom rör sig! Så himla smidiga alltså.

Jag kom dit ganska tidigt så jag fick en bra plats längst fram tillsammans med en söt japansk familj. Det är rätt mycket folk där och typ 3 minuter innan matningen ska börja så kommer det en busslast med människor gående upp längst gången och alla ser exakt likadana ut. Det var män och kvinnor i 60-70-års åldern med funktionella byxor i ljus färg som man kan ta av halva benen på om det skulle behövas och med många praktiska fickor. Långärmade linneskjortor för att skydda sig mot solen och naturen, men samtidigt vara skönt och luftigt. Och såklart en safarihatt i tyg med ett snöre som hänger ner runt halsen så att man lätt kan ta av sig hatten och hänga den på ryggen ifall det skulle behövas.

Och självklart var dom svenskar... Tjattrade som sjutton gjorde dom också även fast det stod skyltar överallt att man skulle vara tyst. Två tanter bakom mig stod och klagade på att den japanska mannen som stod framför mig hade för stor kamera så att de inte kunde se så bra. Rent spontant så tycker jag att om man kommer 3 minuter innan, och alla andra har varit där i 30 minuter redan, så ska man nog inte klaga så mycket på att det är folk framför en. 

Den första kvarten så kom iallafall dom två aporna som är på bilden och filmen ovan. De var ganska små och gick fram till frukten och proppade in så mycket dom kunde i munnen och sen gick dom upp i trädtopparna igen. Så efter 20 minuter när det inte var någon mer action så gick många, däribland de funktionsklädda svenskarna. Men det skulle dom inte ha gjort, för vi som var kvar fick oss en liten egen show!

Vi märker hur en av lianerna börjar röra sig väldigt mycket och efter ett tag kommer den här bjässen klättrande! Så himla stor jämfört med de andra småplupparna. Hen stoppade först in lite småfrukt i munnen och tog sedan den största bananklasen i ena foten och svingade sig upp på lianen igen. Nästa film fick jag med när den försvinner iväg igen med sin frukost.

Efter att jag hade tittat klart på orangutangerna så gick jag tillbaka till resorten och hämtade min väska, checkade ut och sen tog mig till busshållplatsen för att åka tillbaka till Kota Kinabalu. När jag var på resorten så såg jag dottern till den psykotiska pappan, som tillslut hade följt med i ambulansen dagen innan. Hon verkade må bra iallafall och det såg ut som om dom också höll på att ta sitt pick och pack och åka därifrån. 

Bussresan hem gick bra också, jag tog en åksjuketablett och slocknade som vanligt rätt snabbt och sov sen till och från hela vägen tillbaka också vilket jag kände att jag kunde behöva eftersom jag dagen därpå skulle upp i ottan och börja bestiga ett berg!! Men mer om det äventyret nästa inlägg! Nu ska jag gå och se efter hur det går till om man vill ta dykarcertifikat här (bli inte för orolig nu mamma, alla människor verkar dyka här)

Puss puss!

Matilda

Kota Kinabalu och Sepilok

Nu har jag tagit tag i mig själv som utlovat och börjat gjort saker. Igår flög jag till Kota Kinabalu och när jag kommer dit får jag veta att det är rea på att gå upp på berget! Så det kostar ca 2000 kr istället för närmare 3000 kr. Toppen, tänkte jag och bokade in det med avresa på söndag. Det tar två dagar med övernattning på berget. Så då kom jag fram till att jag hade två nätter till innan jag åker vidare, så jag bokade in mig på ett hotell Sepilok där orangutangerna bor i en natt också. 

Blir bara en bild idag tyvärr. Internetet här är för himla dåligt!

Här är en staty som hedrar min fångst på Koh Lipe! Hur kunde dom veta att jag fångat en sån här fisk? Eller den ser ju inte exakt rätt ut, men hur skulle dom kunna veta det. Jag känner mig ändå hedrad och rörd. Kota Kinabalu är mycket mer livligt än Kuching. Inte så svårt att vara det iförsig.. Men igår kväll var jag ute och åt med tre tjejer som bodde på samma hostel som mig och vi var på en mexikansk restaurang med jättegod mat! Sen var vi nere vid vattnet och det var en massa restauranger med live-musik och grejer överallt. Jag hade nästan glömt bort hur en stad såg ut som inte somnade vid 20.30!

Imorse gick jag upp vid 7.30, åt frukost, packade ihop en liten övernattningsväska och sens gick jag mot bussen som skulle ta mig till bussterminalen där bussen mot Sepilok avgick ifrån. De lokala bussarna har tydligen ingen tidtabell utan de avgår när bussen är full. Detta skapade lite problem för mig eftersom jag hade en annan buss att passa. Så efter att ha suttit på en nästan tom buss i en halvtimme går och ut och frågar killarna som har hand om betalningen och sånt om det finns något annat sätt att ta sig till busshållplatsen och de börjar då räkna personerna som sitter i bussen och säger sedan till mig efter lite konfererande med chauffören att om jag betalar 20 ringgit (40 kronor), istället för det vanliga priset 2 ringgit (4 kronor), så kan bussen åka NU! Självklart tog jag det budet!! Jag säger inte nej till att muta iväg en hel buss bara för att jag vill hinna i tid! 

Och jag hann i tid! Bussen mot Sepilok avgick klockan 10.00 och jag anlände klockan 16.30 ca. Då har jag suttit bredvid en gammal gubbe som sneglat lite halvt på mig då och då och som även bjudit mig på kakor som jag inte kunde tacka nej till. Jag sov dock 75% av tiden tror jag, så det var ingen fara med mig! Jag vet inte varför jag var ju trött, men kan ha varit en blandning av mina superstarka åksjuketabletter och ett antal nätter i rad då jag bara sovit ca 6-7 timmar i ett rum fullt med andra människor,

Jag kom iallafall till mitt lilla hotell. Det är mysigt och typ mitt i djungeln bredvid där orangutangerna bor. Det är dock en man här som är lite galen. Han gick runt och irrade när jag kom hit och frågade var hans fru var, och personalen sa att hon var på apoteket och försökte hitta medicin till honom. Sen såg jag frun och dottern sitta och typ boka flygbiljetter eller nåt för dom hade alla pass och satt och ringde. Dom är fransmän så jag fattar inte vad dom säger. Men sen nu på kvällen brakade det löst och han började skrika till sin fru och dotter så att de började gråta och sprang iväg från honom. Sen efter det lugnade han ner sig och har bara gått runt och stirrat. Nu är en ambulans här och försöker få med sig honom till sjukan, men det verkar inte gå så bra för den har varit här i typ 1 timme nu och ibland hör man honom skrika en massa... Hoppas dom tar iväg honom snart, för jag vågar inte gå till mitt rum annars! Då måste jag gå förbi alltihopa.

Jag ska iallafall bara vara här en natt, så imorgon efter att jag hälsat på orangutangerna väntar den trevliga bussfärden tillbaka till Kota Kinabalu, ska sova där en natt och sen upp tidigt och klättra i berg! Kul!

Puss puss!

Matilda

Mer häng i Kuching

Det blev inte mycket mer med min lilla Kuching-vistelse tyvärr. Inga krokodiler och inget kattmuseum. Jag är så himla lat alltså. Dock har jag varit lite duktig och bokat en massa flygbiljetter och sånt. Att boka biljetter är verkligen så himla tråkigt och lite ångestladdat, men så så så skönt när det är avklarat. Jag är lite nervös varje gång att jag har skrivit fel, eller att jag inte ska vilja ta det flyget senare, eller att det finns mycket billigare flygbiljetter någon annanstans som jag inte har hittat eller något annat jobbigt. Men nu är jag gjort och jag har bokat en liten rundresa i Filippinerna som börjar den 16 Februari! Jippie! 

Iallafall, de här senaste dagarna har jag bara ätit och gått runt. Här äter jag Sarawak Laksa. Supergott! Sarawak är den här sidan av Borneo som jag är på nu och Laksa är en Malaysisk (eller Singaporian?) nudelsoppa med väldigt gott "nudelvatten" i som kan vara rätt starkt, och så är det massa goa grejer som dom mosat ner i. Mums mums! Kostade hela 12 kronor och så fick jag utsikt över vattnet på köpet.

Så har jag gått runt på lite marknader där dom bland annat sålde smör mitt på gatan. Väldigt underligt, och underligt att det inte smälter! Det är ju ändå typ 30 grader här. 

Och så har jag shoppat! Hittade ett stort shoppingmall som hade H&M tillochmed! Det har varit en massa rea nu för att det har varit kinesiskt nyår och det har varit helgdagar måndag och tisdag den här veckan. 

Här i Chinatown borde det ju ha varit fest då eftersom det var nyår, men icke. Tvärtom så var alla affärer och restauranger stängda. Antar att alla kineser åkt hem och kanske inte ville jobba på nyår. Jag förstår dom iförsig, jag hade inte heller velat jobba på nyår. Men det är lite tråkigt att de dagarna jag har varit här och varit lat har jag bara kunnat gå runt bland en massa neddragna järngrindar. Jag träffade iallafall två trevliga engelsmän igår som jag hängde med, roligt med lite sällskap ibland när man bara vandrar runt planlöst bland stängda affärer.

Hittade ett kinesiskt tempel som vi kunde gå in i iallafall som var öppet. Väldigt fint och färgglatt!

En av engelsmännen åkte hem igår, och idag var jag och den andra på museum. Etnologi museum tillochmed med en massa uppstoppade djur som finns här på ön och så lite utställningar om olika stamfolk som finns här omkring ute och djunglerna och hur de lever och sånt. Headhunters till exempel som sparade dödskallar, alltså huvuden, från människor som de hade dödat i krig och sånt (detta var ett tag sen tror jag och ingenting som händer nuförtiden). 

Men jag ska ta tag i mig själv nu och imorgon åker jag till Kota Kinabalu, det ligger på östra sidan av Borneo på den delen som heter Sabah. Där ska jag förhoppningsvis både klättra upp för Sydostasiens högsta berg och kolla på orangutanger. Men ha inte för höga förhoppningar om mig! Jag börjar bli gammal och grå.

Puss puss!

Matilda

Kuching och Bako National Park

Nu är jag alltså helt ensam i Kuching på Borneo. Det är inte så stor stad, men den största på Malaysiska sidan av Borneo. Jag är helt ensam, men ni behöver inte vara oroliga. Det är massor med människor överallt som går att prata med om jag vill prata med någon!

Det är rätt mysigt här iallafall och det är kattstatyer och kattsaker överallt! 

Staden ligger precis vid vattnet, men det är inga stränder eller så. På andra sidan den här lilla viken ligger den här coola byggnaden som man kan åka upp i och dom har en restaurang också tydligen. Men jag har inte varit där än, för jag fattar inte riktigt hur man ska ta sig dit!

Här är promenadstråket som går längst vattnet. Det är rätt mysigt med lite matställen och lite små affärer som öppnar på kvällarna. Jag sov i Kuching mina två första nätter och sen andra dagen här så åkte jag till Bako National Park som ligger i närheten.

För att ta sig hit var man tvungen att ta först buss i ca 45 minuter och blev avsläppt vid piren och därifrån så tog man en båt. det gick i ca 5-6 personer i varje båt, till national parken. Det var lågvatten på morgonen så båtarna kom inte fram till själva ingången utan åkte så nära dom kom och sen var man tvungen att vada in och sen gå över stranden där det egentligen ska vara vatten.

Sen så bokade jag en säng för kvällen och packade i ordning lite saker som jag skulle ta med på min lilla tur. Jag började prata med en amerikansk kille som verkade ha koll på läget så vi bestämde att vi skulle gå ihop, och det var nog tur det för annars hade jag nog irrat bort mig i regnskogen! Då hade inte mamma blivit glad, om jag tappade bort mig själv bara två dagar efter att hon lämnat mig...

Typ såhär såg den ut där vi gick! De här rötterna är alltså "stigen" som man gick på. Det hade dessutom regnat hela natten så det var härligt halkigt överallt och det stod vatten längst stigen på många ställen, så det var typ som en hinderbana att ta sig fram på!

På slutet av en av vandringslederna så var det en strand, och vi bestämde oss för att ta en liten fika. Men när vi minst anar det så kommer en apa och kryper upp bakom oss och attackerar vårat fika!! Vi hann rycka bort det i sista stund och apan får bara tag i amerikanens kamera, men eftersom den inte är ätbar så bryr apan sig inte om den. Apan morrade åt oss lite också innan han gav sig av. Amerikanen hade för övrigt bott i Sverige i ett år så han pratade en hel del svenska också. Det var en väldigt underlig slump, för jag anar att det inte finns särskilt många såna. Han jobbade på Amazon också, men var lite trött på jobbet så han hade tagit ett 3 månaders lov för att åka till andra sidan jorden och vandra.

Här är en annan strand som vi kom till efter ytterligare några timmars trek! Väldigt häftigt att stå upp på en liten utkiksplats och kolla ner på en helt öde strand. När vi kom dit hade vi gått i ca 2,5 timmar så då tog vi lite lunchpaus.

Här är en häftig blomma jag hittade. Det ser ut som en köttätande växt! Vi kan säga att det är det tycker jag.

Ett väldigt underligt träd som slingrar sig på andra träd. Det var massor med coola växter överallt som man annars hemma bara ser i krukor. Typ såna som man har i badrummet med bara en massa gröna blad, såna växter fast typ 10 meter höga. 

Det var vissa delar som såg ut som hemma nästan också! Eller iallafall träden såg ut som vanliga träd. Det var en loop-vandring man kunde gå och då gick man igenom 5 olika typer av skog. 

Jag hade såklart min fitbit på mig hela tiden som håller koll på allt jag gör, och här är resultatet efter en dag i regnskogen! Nästan 30tusen steg, mer än 2 mil och mer än 4 timmars gång utan paus! Helt okej träning för en dag måste jag säga!

Jag gjorde en natt-trekking också! Jag och en guide som gick runt i regnskogen med bara ficklampor och letade häftiga djur som bara kommer ut på natten! Här har vi hittat en orm som typ dansar, fast man ser den inte på bilden. Den var i som en grotta under en sten och sträckte sig upp mig en fågel som den ville äta som satt på stenens undersida. Ormen var typ 2 meter lång och sträckte sig säkert upp nästan en meter och typ stod och svajade! Väldigt underligt, och inte särskilt smart för han var väldigt långt ifrån att få tag på fågeln. Guiden passade på att röka lite också när vi ändå tog en paus för att kolla på den dansande ormen.

Om ni har väldigt bra syn så ser nu en grön viper på den här bilden! Den giftigaste ormen som fanns där i krokarna. Om man blir biten av en sån så är det bråttom till sjukan. Det var tydligen folk som blivit bitna och som dom behövt ta tillbaka till sjukhus, och behövt åka tillbaka samma väg med båt och så till land, men ingen hade dött sa han. Guiden gick fram emot ormen och lyste på den så att jag kunde ta kort, och han sa att jag skulle komma närmare också, men jag vågade inte. När han gick närmare så började ormen väsa! Nu när jag överlevt en hel dags trekking så kunde jag ju inte riskera livet igen kändes det som, så det fick bli ett lite sämre kort men att jag fick ha livet i behåll.

Andra djur jag såg var några stora spindlar, vandrande pinnar, små färgglada och giftiga grodor, lite fina fåglar och en skorpion. En sak som var lite tråkigt att jag inte fick se var rådjursmusen som fanns där! Jag antar att ni kommer ihåg det, världens sötaste djur som jag fick lära känna första gången på ett zoo i Singapore (eller var det Hong Kong?). Att få ha sett en sån i riktiga livet hade nästan varit för bra för att vara sant!

 Guiden hade verkligen ögon som en hök iallafall så jag tror inte att vi missade nåt. Han såg de minsta djuren på en gång bara genom att svepa med ficklampan genom skogen. Rätt imponerande. Men sen så gör han väl det där varje kväll också. 

Idag när jag vaknade så spöregnade det, och det hade även spöregnat hela natten, så efter att ha varit blöt hela första dagen av svett, pölar och av regnet som kom under min lilla natt-trekking, så kände jag att jag ville hålla mig torr och åka tillbaka till civilisationen.

Så nu är jag tillbaka på hostlet och jag ska bo här i tre nätter till, mest för att jag fick en natt gratis om jag bodde tre nätter. Imorgon ska jag gå till kattmuseét och boka lite flygresor (jag har skjutit upp det nu hur länge som helst och priserna blir inte direkt billigare...) och sen på onsdag ska jag åka och kolla på krokodiler tror jag.

Puss puss!

Matilda

Hej då, Bangkok!

Nu sitter jag på flygplatsen i Bangkok och är på väg till Kuching på Borneo. Väldigt tidigt imorse lämnade jag mamma, pappa, Anna-Lena och Tobbe. Det var väldigt sorgligt att bli lämnad ensam kvar efter att jag har varit med en massa människor som jag tycker om så länge nu. Men det kommer att bli bra! Jag ska bara vänja mig!



Här är en bild på löjliga familjen som är ute på nöjen i Bangkok. Den enda som ser normal ut är Anna-Lena, jag och Tobbe blinkar och mamma har något stelt pillimariskt leende på läpparna. Kanske för att detta var fjärde försöket eller så som pappa försökte få oss att fastna på bild. Det gick tydligen inte så bra.

Det blev väldigt mycket shopping i Bangkok. Man kan sammanfatta de här tre dagarna med att vi åt, sov och shoppade. Här köper vi lite olika fodral till grejer som man kunde få sitt namn ingraverat på! Jag köpte ett till min dator. Det var tyvärr yttepyttelite för litet, för jag tror att det är gjort för macbook som är lite smalare än min dator. Men det går bra ändå, jag kan stänga ena dragkedjan iallafall.

Åt gjorde vi som sagt. Här på Swensens! 

Det är jordgubbssäsong i Thailand nu, så jordgubbarna flödade!

Jag gjorde en liten avstickare från gruppen igår och var och vaccinerade mig. När vi var i Phu Quoc så kom mamma på att jag kanske borde ha vaccinerat mig mot tyfoidfeber, så jag googlade lite och hittade det här stället i Bangkok där man kunde få sig lite sprutor. Det är Röda Korset där vi även var för drygt 3 år sen när Isac var med, fast då kollade vi på ormarna som dom har och utvinner gift ifrån för att göra antidot av. 

Det var iallafall supersmidigt att få sprutan. Först fick jag gå in i rum nummer 1 och registrera mig, sen rum 2 och ta blodtrycket, sen rum 3 och ge mina papper till en sjuksyster, sen rum 4 och prata med en jättegammal läkare som skrev ett recept åt mig (han tyckte att jag skulle ta japansk encefalit också, men någon måtta får det vara), och sen tog jag receptet och gick till nummer 5 som var en liten lucka där apoteket var och hämtade ut min spruta och betalade. Så gick jag tillbaka in till rum 3 där sjuksyrrorna var och fick ett litet kö-nummer.

Min spruta och könummer som jag var tvungen att sitta och vänta på att få ta i ca 2,5 minuter. Sjuksystrarna har vita kläder och såna där vita mössor som man ser på film att dom hade på typ 40-talet i Europa. Jättesöta! När hon tog sprutan sa hon även åt mig att hon tyckte att jag solade för mycket och borde ha långärmat på mig när jag var ute så att jag inte skulle bli så solbränd.... Hon har uppenbarligen inte fattat någonting!

Här är vi på en japansk restaurang och där får man bara pinnar att äta med, men det var inte helt självklart hur de skulle användas för oss alla... Tobbe hade lite svårigheter med soppan eftersom att den inte gick att spetsa på pinnen vilket fungerade med resten av maten.

Här får han en liten lektion av mamma i hur man kan göra, så att han iallafall kan få i sig lite ris också, det är också lite svårt att spetsa.

Igår kväll gick vi till en restaurang som passade Tobbe lite bättre, för där får man nämligen äta med händerna! Det blev libanesiskt och vi åt tills vi nästan sprack! Väldigt gott var det och vi lyckades nästan tömma alla fat innan vi rullade hemåt igen.

Här är hela gänget samlat! Så duktiga turister dom har varit. Dom har följt sin guide väldigt snällt och utan protester. Jag försökte lämna dom ensamma i någon timme en av kvällarna för att jag skulle möta upp Anna och hämta grejer som jag lämnat där. Men det slog inte så väl ut, trots att jag dirigerade dom till Bangkoks största köpcenter så hade dom ingen aning om vad dom skulle göra och visste inte vad dom skulle ta sig till utan mig som ledde dom! Jaja, jag kom till undsättning 20 minuter senare och räddade återigen dagen. 

Jag och söta mamma vid poolen! Jag saknar er redan!

Jag åker som sagt till Kuching nu som betyder katt på Malay, jag hade ju inte kunnat välja en bättre stad att börja mitt lilla äventyr i verkligen. Där ska jag kolla på orangutanger och gå på kattmuseum och resten ska jag planera imorgon, för jag har inte riktigt någon aning än hur jag ska lägga upp detta. Men jag lovar att uppdatera er!

Puss puss!
Matilda