En liten sammanfattning!

Då har det gått ett år! What?! Nu är vi hemma igen i lilla lägenheten i Uppsala och njuter av kylan.

Om man ska sammanfatta det här året så är det nog det sämsta bloggåret i mannaminne. Men jag har faktiskt gjort saker ändå, även fast jag inte varit så bra på att summera det här. Så, vad har hänt sen sist?

Helgen efter vårat maraton/halvmarathon så åkte vi till Whitsundays! Jag köpte den resan i födelsedagspresent till Tom, så det hade vi längtat efter länge.

Whitehaven beach. 

Vi åkte på en katamaran runt en massa vackra öar och vi bodde på den i två nätter. Den här stranden är en nationalpark och den är gjord av silica så den är supermjuk och vit, och den blir inte lika varm som sand heller. Det finns tydligen bara typ 3 såna här stränder i världen. 

Vi gick ner till ena änden av stranden och klättrade över några stenar och hittade en helt egen liten strand!! När vi kom ner på stranden så började molnen att lätta som ni ser eftersom att det är sol. Och sen blev det bara bättre under de timmar vi var på stranden.

Rätt klart vatten!!

Sol!

Det här var vår kapten på båten som vi hängde med i 3 dagar. Han hade massor att berätta hela tiden och hade varit tonfisk-fiskare i 25 år innan han började glassa runt i katamaraner och köra turister.

Sen var vi tillbaka på båten och Tom fick testa livet som kapten. 

Vi snorklade en massa också och hade det mysigt på båten och låg och solade.

Tillbaka på fastlandet och på vårat fina hotell som hade en lång spång(?) som gick ut i vattnet med mysiga stolar. 

Nästa dag drog vi ut på fisketur och Tom ordnade middag!!

Nom nom nom nom!

Och så har vi ju varit på FIJI också! Jag förväntade mig väldigt mycket av den resan, men det lyckades bli ännu bättre!!!!

Det här är Bounty Island som vi bodde på de två första nätterna. Det var bara vårt hotell som låg där och vi bodde i en bungalow vid stranden. Det gick att gå runt hela ön när det var lågvatten och det tog typ 40 minuter.

På kvällen när vi kom så var det en Kava ceremoni. Det är ett te som dom gör från en rot. Det är alltså det där smutsiga i skålen som vi drack... Det var faktiskt godare än det såg ut! Så skulle man drick på ett speciellt sett och killarna i bastkjolar gav ut en halv kokosnöt med kava i i tur och ordning ett varv, och när någon drack skulle man klappa händerna på ett speciellt sett och säga Bula! Det betyder hej och varsågod och sånt, man sa det mest hela tiden.

Det var Hibiscusar överallt! Varenda buske var en hibiskus med någon fin färg. 

Sen åkte vi till nästa ö och till Manta Ray resort. På Bounty Island träffade vi dom här två svenskarna som också skulle dit, så vi började hänga med dom. Jättetrevliga! På Manta Ray var det inte lika fint väder så vi gick på en liten hike uppför ett berg på ön. 

Den här ön var större än den förra!! De två dagarna vi var där så var det molnigt och när vi åkte till nästa ö så var det lite regnigt också.

Nästa ställe var Blue Lagoon och såhär glad var jag när vi kom dit och det var mulet och regnigt. 

Dock blev jag lite gladare på eftermiddagen när det kom in en liten katt i vårat rum! Hon var väldigt gosig och trött och såg rätt tjock ut för att vara så liten. 

Hon låg och gosade inne hos oss när vi var och duschade och sen innan vi skulle gå och äta middag så ser det ut som om hon kissar på sängen! Då kastar vi ut henne, river bort alla lakan och säger till personalen att byta. 

En halvtimme senare under middag så kommer våra grannar fram till oss och sa att katten hade gått in till dom efteråt och fått kattungar på deras säng!! Dom hade varit och duschat och när de kom tillbaka till rummet så var det blod över hela sängen och katten + hennes 3 små kattungar! Men dom såg vi inte under hela tiden sen när vi var där, hon tog väl med ungarna till nåt litet hål någonstans.

Sen blev det iallafall bättre väder dagen efter och jag kunde äntligen börja njuta lite!

De andra dagarna fortsatte att vara soliga och härliga. Rätt klart vatten här kan man säga!

In mot stranden ser man att det är bara klart vatten och sand och så såg man fiskar och sånt som simmade runt, men lite längre ut där till höger om mig på bilden är det ett rev. Vi lånade snorklar och simmade ut dit och där var det massor med fiskar! Det var väldigt vackert och massor med färger och fiskar i olika storlekar. Det är nog den bästa snorklingen jag någonsin gjort!

En liten video

Kvällsunderhållningen innan middagen! Alla som jobbade där på hotellen var duktiga på att sjunga, dansa och spela instrument. Varje gång vi kom till ett hotell stod personalen på stranden och sjöng en välkomstsång och när vi åkte sjöng dom en avskedssång.

Nästa ställe, och det sista, vi åkte till var Navutu Stars. Det var en ö som bara hade ett hotell som kunde ha totalt 20 personer som bodde där samtidigt för de hade bara 10 bungalows.

Här var vår lilla strand som låg vid sidan av den stora stranden där restaurangen och några andra bungalows låg. 

För att komma till den andra stranden så kunde man gå runt det där lilla hörnet bakom oss.

Fijis flagga!

Det här är utanför restaurangen. Det var så lite folk där så man såg nästan aldrig någon annan. Om det var någon så var det en personal oftast för det var nog fler personal som var där än besökare!

Vi gick lite längst stranden och det var som att vara på en öde ö. Bara att gå och gå och den enda som fanns var sand och skog

Tom försöker ta sig upp i ett träd för att ta ett coolt kort. Det slutade med skrapsår!

Vi gick upp en liten vandringsled upp på toppen av det lilla berget som fanns på ön också. Rätt fint utsikt!

Sista dagen innan vi åkte hem så åkte vi ut och fiskade med ett tyskt par som var där på bröllopsresa som vi lärde känna lite! 

Vi fick några fiskar så att det blev lite lunch innan vi åkte tillbaka till fastlandet igen. Hotellet fixade det åt oss helt gratis! Så snällt.

Väl på "fastlandet" så hade vi en natt på ett hostel, och såklart så hade dom en liten huskatt där också som jag la beslag på! Det är egentligen inte fastland tror jag utan det är bara en större ö där flygplatsen ligger.

Det var allt för våra härliga solresor. Sen efter Fiji så började ju besöket att rulla in. Det tar vi nästa gång!

Jag lovar att det inte ska ta ett halvår till innan det inlägget kommer!

Puss puss!

Matilda

Marathon!!!

Imorgon gäller det!! 

Eller idag för er i Sverige. Vi ska springa halvmarathon och marathon och 10 kilometer imorgon. Jag har ju skrivit om det förut när vi bokade, men det kanske ni har förträngt (det har jag också nästan för att det var så himla länge sen!). 

Men imorgon bitti klockan 7.00 (22.00 i Sverige) går startskottet för 42 kilometer för Tom, en halvtimme senare går 10 kilomters starten för Jenny och klockan 23.00 svensk tid startar jag och William vår halvmara. 

Om ni vill följa oss så kan ni göra det via Melbourne Marathon appen, ni kan ladda ner den på den här hemsidan:

http://melbournemarathon.com.au/download-the-app/

Eller söka Melbourne Marathon festival i eran app-affär. Sen kan ni söka på våra namn, se banan där vi springer, och var vi befinner oss.

Såhär har det sett ut när jag tränat! Helt okej runda jag har hittat ändå, blir lite lättare att stå ut när benen börjar bli trötta efter en timme sådär.

Jag har tränat mer inför det här loppet än vad jag gjorde inför Göteborgsvarvet, och då sprang jag på c 1 timme och 58 minuter, så jag vill vara snabbare nu! Om jag skriver det är så kanske jag får lite extra energi under sista kilometrarna, så att jag inte gör hela släkten besviken!

Wish me luck!!

Puss puss!

Matilda

Milford Sound

Så från Wanaka åkte vi till Queenstown. Det är den mest populära staden att åka till i Nya Zealand, och det märktes så fort vi kom dit. Så mycket mer trafik och bilar och folk i rörelse.

Såhär var utsikten från rummet som vi hyrde. Det var en del av ett hus som vi hyrde via AirBnb. Funkade utmärkt, och vi såg inte de andra som bodde i huset en endaste gång! Staden ligger nere vid vattnet och de kvartet vi bodde i ligger som i en sluttning upp på berget, så backarna upp kändes som om de var 90 grader! När jag först såg dom trodde jag att det skulle vara för mycket för vår lilla bil, men det gick trots allt. 

Så första kvällen när vi anlände gick vi bara ut på stan och bokade en båttur i Milford Sounds (dit alla som man någonsin träffar säger att man måste åka om man ska till Nya Zealand) och så köpte lite bil-frukost. Enligt google-maps så skulle det ta knappt 4 timmar att köra till Milford så vi bestämde att starta vår färd vid 7-snåret. Den natten var det dax att ställa om klockan till sommartid också, så sömnen blev en timme kortare också. Milford Sounds ligger på västkusten och är ett ställe som ligger i norra Fiordland nationalpark. Det är den fjorden som är enklast att ta sig till, då man måste ta en helikopter för att lättast ta sig till de flesta andra delar av nationalparken. 

Vi kom upp ur sängen som vi skulle och började vår åktur ungefär när solen gick upp. Det finns i princip bara en väg till Milford Sounds och från Queenstown var vi tvungna att svänga typ 4 gånger, resten var bara att följa vägen rakt fram. Detta var lite segt för mina ögon så efter ca 1,5 timme så tog vi ett litet sovstopp i ca 30 minuter. Sen drog vi igång igen och stannade igen i den enda lilla byn som man åkte igenom på vägen, Te Anau, för att sova lite till + äta frukost (igen). Efter en till tupplur och en egg muffin var jag på topp och vi började vår färd igen mot bergen och fjordarna. 

Dock var jag lite för på topp..... När vi precis kör ut ur den lilla staden ser jag blåljus komma upp bakom mig. Och jag säger till Tom "att jag visst blivit tagen av polisen". Jag svänger lugnt in på nästa väg och stannar. Polisen kör efter och kommer fram till vår lilla bil, "Det gick visst lite fort där, kolla bakåt på de där skyltarna, det står 50 på dom". Oooops säger jag. Han ber om alla våra hyrpapper och mitt körkort och säger att om jag varit i Australien hade jag kunnat få 1000 dollar i böter, men att dom som tur är är snällare här. Ooops säger jag igen, och lägger till förlåt förlåt förlåt. Han pratar om att trafikskyltarna är annorlunda på Nya Zealand och att de är bara en hastighetsskylt en gång, och man måste komma ihåg vad det står på den, för det kommer inga upprepningskyltar (antagligen är inte jag den första som glömt bort vad det stod på skylten när vi körde in i den lilla byn). Han säger att han ser att jag har skött mig tidigare när jag kört och att han kommer skicka en böter till min adress i Melbourne. Han ger tillbaka alla papper och fortsätter prata lite snällt om att jag får vara lite mer uppmärksam och ska köra försiktigt.

Oj oj oj, det var ju en litet äventyr! Någon sång måste vara den första att bli tagen av polisen antar jag! (Eller jag har ju blivit tagen i Uppsala när jag inte hade lyse på cykeln, men det räknar jag inte riktigt). Han var iallafall jättetrevlig och var med 100% säkerhet stationerad på ett ställe i den lilla byn för att ta turister som oss på väg till Milford Sounds när de glömde bort att köra 50. Det är nämligen 100 överallt om det inte är några skyltar, och det är nästan inga skyltar och ingen bebyggelse och annat utmed vägarna så jag förstår mig själv och alla andra stackars turister som blir lite fartblinda. Jag har dock inte fått någon böter än, så vi får se om den dyker upp i brevlådan till slut, eller om det mest var en liten läxa som jag behövde lära mig för resten av mitt liv i trafiken. 

Nu är det väl jag och Ingemar i släkten som vara lite för ivriga på 50 vägar(och tur för mig att jag inte var i Sverige, för då hade jag inte kommit lika lindrigt undan)!! 

Resten av färden, och resten av all körning i Nya Zealand, var jag klarvaken och körde exakt enligt hastighets begränsningen! Jag lovar!! Här är en liten film när Tom säger åt mig att sakta ner när det är 30 pga fara för laviner.

Den här bilden ser ut som om den är tagen från en bilreklam! Här var vi tvungna att stå och vänta i ca 10 minuter för att få köra in en tunnel genom ett berg för att ta oss till Milford. 

Kolla på filmen från tunneln! Läskigt! 

Sen var det iallafall inte långt kvar, och efter lite snirklande i bergen och genom täta skogar så kom vi till slut fram. Vägen tog helt enkelt slut och så var det en parkering. Hon på turistbyrån sa att det är i princip omöjligt att köra fel, och hon hade rätt!

Här är vid båtplatsen innan vi ska hoppa på båten och utforska fjorden. Jag är mest glad och lättad vid det här laget att jag lyckades köra hela vägen trots allt motstånd i form av poliser och trötthet.

Utsikten från båten var väldigt vacker. Höga berg längst sidorna och vattenfall som rann lite här och där. Som ni ser så blåste det också friska vindar ute på däck!

Glad turist som lyckades sätta upp håret i en vettig tofs till slut och som äntligen kan njuta av naturen när någon annan står för navigeringen. 

Här är två coola vattenfall som rinner uppåt för att vinden typ stannar mellan bergen och trycker vattnet uppåt. Fattar inte riktigt vädergrejer, men dom sa nåt sånt. Det regnar och/eller är molnigt här ungefär 340 dagar om året. Molnen gillar verkligen att ligga och gosa uppepå de här lummiga bergen. 

Båtturen tog ca 1,5 timme, och efter det var det bara att gå till bilen igen och åka de där knappa 4 timmarna tillbaka till Queenstown! Och det gick........... GALANT! Vi stannade inte en endaste gång på vägen och vi lekte billekar de 3 timmarna och 40 minuterna som det tog oss. 

Såhär ser vägen ut närmare Queenstown. Åker på utsidan av alla berg, jättefint! Vissa bitar där det var som brantast var det 180 svängar så man var typ tvungen att stå stilla för att komma runt. 

Detta får bli allt för det här inlägget! Det tog så mycket mental styrka att våga berätta om polis-incidenten. Skoja bara! (kanske...)

Hoppas att ni fortfarande tror att jag är en ansvarstagande vuxen, trots mitt lilla felsteg(hårt ner på gaspedalen)!

Puss puss!
Matilda

Nya Zealand igen!

Hej alla monsterdiggare! 

Nu är jag äntligen tillbaka i bloggvärlden efter att ha legat på is (och varit på jobbet) i ca 4 månader. Jag jobbade sista dagen på lagret i onsdags förra veckan och direkt efter det så drog jag och Tom till sydön på Nya Zealand i 6 dagar. 

Den här pärlan hämtade vi ut på flygplatsen i Christchurch klockan 8 på morgonen efter att ha sovit på flyget i 3 timmar. Eftersom jag var den enda i sällskapet med körkort så var det jag som satt bakom ratten! Vi började med att åka in till stan för att hitta en turistbyrå och frukost. När vi skulle hitta en parkeringsplats så började det med att jag åkte på fel sida vägen ett litet tag! Ooopps! Det var egentligen inte på fel sida vägen, det var bara att vägen visst var enkelriktad och det var blev lite konstigt när jag kom till trafikljusen och jag såg dom bakifrån! Jag svängde snabbt in på nästa gata och till parkeringsplatsen som jag hade siktet inställt på. Detta lilla missöde tog ca 5 sekunder och var endast möjligt för att det inte var några andra bilar på vägen! Christchurch är dessutom Nya Zealands tredje största stad, så det säger lite mer om trafiktätheten på Nya Zealand än vad det säger om mina kunskaper om trafikregler.....

På turistbyrån fick vi tips om lite trevliga ställen vi kunde stanna på längst vägen, och vi valde att åka till Lake Tekapo för att sova vår första natt. 

Här är utsikten från stugan som vi hyrde! Att köra dit gick bra och tog ca 2,5 timmar, var bara tvungen att ta ett stopp på vägen för att ta en liten tupplur. Lake Tekapo ligger i ett reservat som är den mörkaste platsen på hela jorden för att man ska kunna kolla på stjärnor på nätterna. Så för att sätta upp lampor utanför sitt hus så måste man ansöka om tillstånd och sånt, för att inte förstöra stjärnhimlen. Så på kvällen när vi anlände så bokade vi en en stjärntur i några varma källor som låg precis brevid där vi bodde. Den började klockan 22.30 så innan det gick vi ut och åt en liten middag för att fira att jag jobbat klart och att vi hade semester!

En tjej som är redo för sin stek!! Det var hot stone restaurang så jag fick en nästan rå stek på den där super varma stenen och så stekte jag den själv. Det var lite roligt och väldigt gott! Sen gick vi till de varma källorna och hade en jättebra guide som berättade en massa och stjärnor och rymden och sånt kul. Tyvärr var det lite molnigt så vi fick inte kolla i teleskop, men vi kunde ändå se lite stjärnbilder när vi låg och flöt i det varma vattnet. Det var jättemysigt och vi var bara 4 personer på turen, istället för 30 som det brukar vara när det är fullbokat. Så det kändes som om vi hade en personlig guide. Han var jätteduktig och hade jag jobbat i nord-Norge i 4 år och varit guide för norrsken där innan.

Nästa dag var vi pigga, glada och utvilade vid Lake Tekapo, och fortsatte vårt utforskande med att åka upp till Aoraki Mount Cook National Park. 

Här är en liten video på hur det såg ut överallt! Vackra berg och vyer. Det var som att vara i ett vykort hela tiden!

När vi anlände till Mount Cook village så började vi såklart med att fika i den trevliga utsikten. Mitt andra lilla snedtramp i trafikkategorin hände när vi körde in mot byn. Hela vägen dit var det bara en rak väg som gick igenom alla berg och vi såg Mount Cook framför oss i horisonten hela tiden, väldigt vackert! Det var omöjligt att köra fel och allt gick galant. Sen kom vi till en t-korsning och jag svängde vänster, och råkade svänga ut på höger körfält och fortsätta köra. Ooops! Dock var det inte en enda bil i sikte och efter ca 3 sekunder så kom jag på mig själv. Jag var såklart tvungen att skälla på Tom för att han inte sa till mig innan!

Efter fikat tog vi en liten vandring till en utsiktsplats. Jag ville inte köra när det var mörkt och vi hade ca 3 timmars körning efteråt till Wanaka, där vi sov nästa natt. Så det var bara en liten kortis på berget.

Såhär vackert var det! Det är Mount Cook som ni ser till höger i bilden, fullt med snö. Man kan bestiga det, men då är man verkligen tvungen att vara proffs. Det är "bara" ca 3800 meter, men det behövs seriös klättningsutrustning om man ska få göra det. Vi nöjde oss med att se det på avstånd!

Här är en liten film på utsikten!

Körningen till Wanaka gick fint och vi kom till hotellet vi bokat innan det blev mörkt. Vi gick ut och åt lite på kvällen, och sen sov vi som små stockar hela natten.

Frukost vid sjön i Wanaka. Lika fint som alla andra ställen!

Sen åkte vi till ett roligt ställe som heter Puzzling World! Där hade dom en massa roliga rum med illusioner och sen en lång labyrint för att ta sig ut. Det var kul! Det var vi och ungarna som hade roligast!

Ett rum som lutade. Det var himla konstigt att vara där inne. Jag blev nästan lite sjösjuk efter ett tag och man ramlade runt och hjärnan fattade inte riktigt vad som hände!

Vi står i samma rum!! Tom är rätt liten på riktigt också, men inte riktigt sådär liten! (Eller är det jag som är stor?)

Sen fick Tom hjälpa till att hålla upp ett litet hus som höll på att ramla. Tur att vi har tränat så himla mycket på sistone!! 

Nästa inlägg:

Läs om våra dagar i Queenstown

Min tredje, och allvarligaste, trafikincident

Fiordland

Puss puss!!

Matilda